Attraktion = Reptilhjärnan?

Efter lite lunch mår jag faktiskt bättre. Fortfarande snuvig men känner mig inte så hängig som imorse.

Min dejt har ett mission dagarna framöver och var därför tvungen att ställa in ikväll eftersom han verkligen inte får bli sjuk, så nu är lördag inplanerad istället.
Känns trist att det inte blev ikväll men skönt på samma gång, eftersom få människor gör mig så nervös som han :P

Satt förresten och diskuterade med mina kollegor igår om varför man attraheras av vissa personer.
Jag tror att vi har mycket av "reptilhjärnan" kvar, dvs vi styrs av djuriska impulser.
Attraktion är nog mest en kemisk process i hjärnan som uppkommer pga kroppdofter, utseende osv.
Somliga forskare säger också att man söker efter en partner som ligger långt bort genetiskt sett så att man får en frisk och stark avkomma, men det har väl också bara med instinkter att göra, för att säkra rasens överlevnad.
Vart går gränsen för attraktion och kärlek?
Många träffar nog fler människor de blir attraherade av än vad de blir kära i under sitt liv. Och vad är det som gör att vissa personer 'klickar' på det känslomässiga planet och andra bara på det rent fysiska?

Nu blev det, som vanligt, en massa konstiga tankar..
Men vad tror ni? (mina snokande kollegor får gärna svara också :P)